Ledare 23.9.2009
Den lyhörda skribenten
Inom Reumaförbundet i Finland är sådana ord som erfarenhet, upplevelse och insikt nyckelord i vardagslunken. I det gemensamma projekt som Reumaförbundet administrerar och som samlar flera hälsoorganisationer kring ämnet experter med egna erfarenheter har man systematiskt gått på djupet med innebörden av dessa ord.
Så här definierade projektchef Jaana Hirvonen projektet under ett seminarium på Ständerhuset den 9 september 2009: ”En expert med egna erfarenheter har en insikt om vilken betydelse de egna erfarenheterna har, och den studerande får en upplevelse om verkligheten hos dem som insjuknat.” Samma tanke delar vi inom tidningen Reuma – vi vill berätta om en människas verklighet för en annan människa.
Som redaktör för tidningen Reuma får jag höra en hel del levnadshistorier, jag får lära mig av dem och förmedla dem vidare till andra människor. Vår redaktions politiska linje är att förmedla överlevnadshistorier om människor som drabbats av sjukdomar i stöd- och rörelseorganen. Vi inom redaktionen vill växa och bli ännu bättre på att teckna ner dessa historier.
Jag var en ung vuxen när jag för två årtionden sedan klev in genom dörren till Reumaförbundet i Finland. Min arbetsuppgift var att erbjuda tidningens läsare mera kunskap om hans eller hennes egen sjukdom och samtidigt ett stöd i livet. I själ och hjärta var jag en nyhets- och dokumentärjournalist och på gammaldags vis ville jag vara upplysande. Ideologin har inte försvunnit, men med åren har jag lärt mig att en tidning också måste väcka känslor, underhålla och ge läsarna nya upplevelser. Två årtionden i en och samma kultur i den ”reumaförbundiska” subkulturen betyder också att kontakten människor emellan fördjupas. Det finns personer som jag har intervjuat tidigare och vars livsöden jag med några års mellanrum återkommande får glädjen att dyka in i eftersom dessa personer alltid har något nytt och intressant att berätta.
Vi förändras tillsammans, vi lär känna varandra, vi lär oss alltmer att uppskatta varandras livserfarenhet och genom att skriva kan vi trösta, stödja och glädja andra människor.
I detta nummer får vi träffa många olika slags människor – gamla bekanta, men också sådana som nyligen kommit med i vår verksamhet. Marke Martimo är en modersgestalt när det gäller flera av förbundets projekt, också sådana som fortfarande är aktuella. Redan två gånger i år har jag, när jag presenterat olika projekt, kunnat berätta att Marke varit med och startat upp projekten. För två årtionden sedan var hon med och sparkade i gång projektet kring experter med egna erfarenheter och de parkurser som vi presenterar i denna tidning. Jag kan med all anledning påstå att tidningen Reuma talar av erfarenhet, och jag tror att detta är något som tröstar många av våra läsare.
I år har jag också fått vara med på ett hörn när den unga, ivriga Emmi Myöhänen gjort sin debut i våra kretsar. Emmi lever fullt ut trots sin sjukdom och nu får vi träffa henne när hon tar emot sitt pris i Edgar Stene-uppsatstävlingen under Eulars kongress i Köpenhamn. Hon är orädd och modig där hon står inför en stor publik. Generationerna växlar och det bereder mig en stor glädje att se en ny generation växa upp och hitta sin egen uppgift. Jag har fått äran att delta i ett familjeevenemang där brödrafolk och olika generationer möts. I våras disputerade Karin Laas, dotter till det estniska reumaförbundets första ordförande, reumatolog Oivi Aakre, om reumatologi på Helsingfors universitet. Finland var med och hjälpte till när grannlandet fick sitt reumaförbund och vi deltar fortfarande i det årliga promenadevenemanget i Tallinn. Nu fick vi också delta i ett vetenskapligt familjeevenemang – på bordet i Kirurgiska sjukhusets disputationssal fanns två flaggor, både Estlands och Finlands.
En skribent drömmer alltid om att skriva. En dag kommer jag att skriva en bok med långa levnadshistorier. Jag kommer att göra intervjuer med ögon och öron vidöppna för storartade berättelser som sedan resulterar i långa texter. Berättelser fulla av spänning, överraskande vändningar och insikt. Ett varmt tack till alla er som jag har intervjuat under dessa år för era bidrag till innehållet i denna tidning. Jag hoppas att vårt gemensamma historieberättande fortsätter långt in i framtiden.
Med stor lyhördhet har jag redan börjat intervjua dem som vi kommer att få träffa i decembernumret av tidningen Reuma. Så mycket kan jag avslöja redan nu att vi då bland annat kommer att få träffa Ani Reinikari-Holm, som våra läsare också tidigare fått stifta bekantskap med, men den här gången har hon något alldeles fantastiskt att berätta.
Errare humanum est!
Ulla Palonen-Tikkanen
redaktionssekreterare, tidningen Reuma
ulla.palonen-tikkanen(at)reumaliitto.fi