Ledare 28.10.2011
Reuma-tidningen 3/2011
En positiv skjuts framåt
När jag inledde mitt riksdagsarbete för tolv år sedan, föreställde jag mig att lagstiftningsarbetet i fråga om hälsovård var klart för en lång tid framöver. Så var dock inte fallet. Alla de nya möjligheter som läkarvetenskapen har tillfört vården och alla de avsevärda förändringarna i vårt vårdsystem kräver också att lagstiftningen förnyas för att garantera patientens rätt till god vård.
Omvärlden förändras, medan förväntningarna och behoven hos insjuknade förblir de samma. När en sjukdom diagnostiseras, förväntar sig människan att hon snabbt får all möjlig information om sin sjukdom och en bild av vem det är som bär ansvar för vården och en försäkran om att vården faktiskt genomförs.
Mitt i all förändring framhävs patientorganisationernas betydelse som en kontakt och en intressebevakare för sin medlemskår.
När jag läser tidningen Reuma förmedlar texterna och bilderna en energisk och en synnerligen positiv bild av föreningarnas verksamhet. Jag har ofta funderat vad denna glädje bottnar i. Professor Maija-Riitta Ollila har konstaterat att människan behöver en positiv skjuts framåt för att orka. Tydligen är det så att föreningarna bjuder på denna puff framåt bland annat i form av kamratstöd.
Ett beskrivande exempel på denna positiva inställning är det som en person som var svårt ansatt av reumatism konstaterade inför nya medlemmar: ”Man lär sig att leva med reumatism”.
Vad består då samhällets positiva puff av? Den innebär att människan får den vård hon behöver och att patientorganisationernas verksamhet tryggas. Också under ökad ekonomisk stress är det viktigt att se till att kvaliteten hos den offentliga hälsovården förblir god och att var och en av oss garanteras den vård vi behöver, alla på lika villkor.
Reumaförbundet i Finland har upprepade gånger vädjat om fler utbildningsplatser och fler tjänster till såväl reumatologer och reumaskötare för att öka kunskapen om reumatiska sjukdomar på våra hälsovårdscentraler. Bara vetskapen om att det finns en reumaskötare som man kan ringa för att få råd av ökar ofta patientens trygghetskänsla.
Den stora förändringen inom reumatikervården är att ansvaret för vården av reumatiker under de senaste åren har överförts från specialsjukvården till primärvården. Den hälso- och sjukvårdslag som trädde i kraft den 1 maj 2011 är en bra reform i och med att den förutsätter att man inom primärvården i ökad grad ska utnyttja den expertis som specialister, t.ex. reumatologer, kan erbjuda.
I praktiken har dock reumatikernas allmänna trygghetskänsla minskat. Det råder en allmän oklarhet om vem det egentligen är som bär ansvaret för just min vård.
Reumaförbundet i Finland har utfört en grundläggande enkät för att utreda hur patienterna upplever att de får vård för sin reumatiska sjukdom. Enkäten besvarades av över 700 personer. Resultaten har precis blivit klara och kommer att behandlas på lokalt och regionalt plan inom Reumaförbundet i Finland. Resultaten kommer att ligga till grund för såväl förbundets som föreningarnas intressebevakningsarbete.
Utifrån svaren får man intrycket att patienterna upplever att de lämnas ensamma med sin sjukdom trots att hälsovårdssystemet i sig anses vara bra. Om de som insjuknat inte får tillräckligt med kunskap om vården, vet de inte vem de ska vända sig till och inser inte hur aktiva de själva måste vara.
Långtidssjuka har redan nu en lagenlig rätt att vid behov få en skriftlig plan som omfattar såväl vårdåtgärder, undersökningar som medicinsk rehabilitering. Det att en personlig vårdplan ska utarbetas i samförstånd med patienten innebär att patienten står i centrum. Planen ska innehålla den planerade vården jämte tidtabeller.
Jag får ofta höra om fall där reumatiker efter att de blivit överförda från specialsjukvården till primärvården har svårt att på nytt få träffa en specialist även om det har skett förändringar i hälsotillståndet. Det är viktigt för patienter att få veta när och i vilken situation de enkelt kan få komma tillbaka till specialistens mottagning.
Reumaförbundet i Finland har ställt upp en planeringsgaranti som mål för den nyligen inledda regeringsperioden. Det centrala i garantin är att alla långtidssjuka ska få en individuellt uppgjord vård-, undersöknings- och rehabiliteringsplan. En individuell planeringsgaranti är nödvändig eftersom uppgörandet av vårdplaner inte fungerar i praktiken. I enkäten sade sig 87 procent ha egna erfarenheter av att inga sådana planer har gjorts.
I detta läge är det önskvärt att social- och hälsovårdsministeriet utfärdar klara direktiv till sina underlydande.
I Välfärdsfinland får människan inte lämnas ensam med sin sjukdom.
Rakel Hiltunen
Fullmäktigeordförande
i Reumaförbundet i Finland
rakel.hiltunen(at)eduskunta.fi